57.

Jag blir så himla rörd när så jättejättemånga vill följa med i flytten. Det trodde jag aldrig. Ni är helt otroliga. Jag har försökt svara på varenda mejl men så blev det sent och jag blev alldeles snurrig (jag är ju inte alls van vid att så många fina mejlar mig såhär på en och samma gång). Jag vet inte riktigt om alla har fått svar. Ni som har mejlat och ännu inte har fått svar, mejla mig igen så lovar jag att ni ska få min nya adress.

Och till er fina som fortsätter att klicka er in hit varje dag: snälla rara mejla mig! Jag vill så hemskt gärna att ni ska fortsätta läsa.

Puss!

PS. Min mejladress är: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com

56.

För mig är det jätteviktigt att den här bloggen är anonym. Det är den inte längre. Därför slutar vi här. Det känns hemskt tråkigt för ni är så många fina som har följt med ganska så länge nu. För mig har det betytt himla mycket.

Det känns tråkigt att jag måste vara såhär jobbig och hemlig. Men jag vågar nästan lova att den här gången så flyttar vi för sista gången. Till en helt ny blogg och till en helt ny mejladress. Bloggen kommer inte vara lösenordskyddad och den kommer att gå att följa precis som vanligt via bloglovin. Om ni vill följa med så får ni hemskt gärna mejla mig här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com så berättar jag var jag befinner mig.

55.

Fina Felicia skrev och frågade om jag kunde göra ett litet boktips. Det tycker jag var ett himla bra förslag. Jag har tipsat om böcker här och här tidigare. Egentligen vill jag tipsa om alla fem böcker som jag köpte förra veckan, men ikväll så börjar vi med denna:

Jag vet inte om jag behöver förklara vad den handlar om, titeln förklarar nog bättre själv. Jag gråter hejdlöst på sida 12 och jag slutar nog aldrig.

Jag vill att alla ska läsa den här boken.

54.

Han skjutsade på sadeln. Det var något fel på pakethållaren sa han. Egentligen skulle någon annan skjutsa mig men jag lyckades se honom precis innan vi skulle åka. Det var sommar, i slutet på juli. Det var veckan innan jag flyttade. Jag kunde inte se på honom utan att le.

Han cyklade med en ölflaska i handen och jag sa att det var livsfarligt men han bara skrattade. Vi pratade om att våga och jag sa att han var modig. Han sa att jag var modig. Han sa att han var rädd för att vara ensam. Jag sa att jag var rädd för att vara två.

Jag har tänkt på hur man låter tillfällen passera. På alla som säger att det är så livsfarligt. Jag tror att det som är farligt är att låta människor passera. För människor kommer sällan åter.

53.

Om han hade känt revbenen lite tydligare när han drog med handen under mitt linne. Om höftbenen vore lite vassare. Om bara huden vore lite, lite tunnare.

Om jag hade pratat lite mindre. Eller lite mer. Lite mer om sådant som jag borde säga. Inte vara så himla ärlig. Inte tycka så mycket. Lite mindre jag och lite mer vanlig. Om bara jag inte hade tänkt så mycket. Det är så jobbigt med människor som tänker för mycket. Det kanske låter fint med sådana som tänker för mycket. Men det är inte fint. Det komplicerar och gör ont och det förstör. Det vet alla som försöker komma mig nära.

52.

- Har du tänkt något mer på Haiti, frågar han.

Jag rycker på axlarna. Jag vet inte vad jag ska svara. Funderar på om han gör narr av mig. Hans ögon avslöjar ingenting. Han ser glad ut. Jag undrar hur jag ser ut.

Vad ska jag svara? Jag har ju bara tänkt på honom.

51.

- Jag förstår inte hur man ska våga lita på människor för man vet ju aldrig säkert om det någon säger verkligen är sant eller inte, sa jag när vi låg nära under samma täcke.
- Nej, det är sant sa han.

Senare sa han: "jag vet inte hur jag ska kunna sluta kyssa dig". Morgonen därpå innan han rusade sa han att jag var skyldig honom en frukost. Jag sa hejdå och han sa vi ses.

Sen tänkte jag på vad vi kanske skulle prata om nästa gång vi låg under täcket. Kanske skulle jag berätta att jag är väldigt blåögd och alldeles för naiv och lättlurad för mitt eget bästa. Kanske skulle jag säga att det är dumt för man faller så hårt varje gång. Men det blev ingen nästa gång. För ett vi ses betyder inte samma sak för honom som det gör för mig. Kanske borde jag förstått det.

50.

Det är ett himla prat om blommor och choklad och presenter idag. Om vem som har fått blommor av vem och vem som har fått choklad istället och vem som har fått både blommor och choklad. Någon har inte fått någonting alls. Och jag vill bara ha kärlek. "För att få kärlek så måste man ge kärlek", var det någon som sa. Jag tror att man måste riva murar. Jag vet inte om det är värt det. Det är ett sånt himla jobb att bygga murar nämligen. Så jag läser böcker om kärlek istället. Det är himla fint det också. Framför allt så är det riskfritt.

Ikväll lyssnar jag på den här.

49.

- Han är jättesmart och jätterik, du måste satsa på honom!

Men jag vill ju ha honom för att han plockar ut min favoritbok ur bokhyllan och lägger sig i min säng och läser som om det vore det naturligaste i hela världen. För att när vi ska sova och jag vänder mig mot väggen så flyttar han sig närmare och viskar sover du tills jag inte svarar längre. Och mitt i ett samtal klockan halv fem på natten blir hans blick allvarlig och jag känner hans hand på min rumpa; "jag vara bara tvungen". Vi skrattar tills vi gråter och han drar mig till sig lite närmare.

Och när jag säger att människor som inte skänker pengar till Haiti är hjärtlösa och dumma i huvudet skickar han trettio sms rakt upp och ner. Han har världens vackraste underarmar.

48.

Jag tog tåget hem till mina föräldrar. För att kramar min syster. Om jag har lite, om än väldigt lite, av henne i mig så är jag tacksam. Det är något med att äta middag med familjen samlad, det är som att plötsligt är inte världen alldeles ihålig och jag är inte alldeles ensam. Pappa fyller min ipod med toner som jag gråter till på tåget på väg hem och jag vet att han vet att jag vet att han vet men vi säger inget.

47.

Han är 1920 dagar före mig. Det känns som 1920 år.

46.

Jag sa hejdå.

Han sa vi ses.

45.

Min bästa vän i hela världen heter Anna. Jag älskar henne så att det gör ont. Sen den dagen hon föddes har det nog alltid varit vi. Ibland bara vet man och jag vet att vi kommer att vara bästa vänner tills vi dör. Anna är två år yngre än mig, hon är fullkomligt galen och en av de mest talangfulla människorna jag känner.

Utan Anna skulle jag inte vara den jag är idag. Hon är den som aldrig skrattar åt mina naiva drömmar. Hon tror på mig när ingen annan gör det. Jag tror inte riktigt att hon förstår hur mycket hon har gjort för mig. När jag inte ville så tvingade hon mig att leva och när jag hade glömt bort hur man skrattar så visade hon mig.

Jag tror att alla behöver någon som Anna.

44.

Han tog mitt nummer. Sedan såg han till att jag fick hans. Jag vet inte om han förväntade sig att jag skulle höra av mig. Det gjorde jag inte. Så han hörde av sig. Det blev en slags kamp av väldigt få sms om hur länge konversationen mellan oss kunde hållas levande. Det var ingen bra konversation och den dog ut snabbt. Jag tänkte att han hör nog av sig igen ändå. Men det gjorde han inte.

Varenda gång som mobilen vibrerade så hoppades jag att det skulle vara från honom. Det var det aldrig. Han var fortfarande en okänd kontakt i telefonlistan så när jag fick ett sms från ett okänt nummer trodde jag att det var från honom. Det var det inte.

Sen väntade jag en vecka och tänkte att en vecka kan jag vara insnöad i den vackraste människa jag någonsin har sett men sedan måste jag gå vidare. Och han hörde inte av sig men jag kunde ändå inte släppa tanken på han och jag i samma säng under samma täcke. Så en vecka blev nästan två veckor och jag tänkte att två veckor är bara fjorton dagar och fjorton dagar är ingenting av en livstid och jag bara måste få tänka på honom lite-lite mer. Sen, snart, ska jag bli mig själv igen.

43.

Jag har svårt att skriva nu. Mest beror det på en mörkhårig kille som är lite av den finaste jag någonsin har sett. På sätt och vis vände han upp och ner på allt när han tog mig i handen och frågade om jag ville bjuda honom på frukost. Jag hade aldrig träffat någon som har allt, men så träffade jag honom.

Mest av allt önskar jag nog att han inte hade allt det där. För det gör honom till någon som alla andra också vill ha. Sådana som han kan välja vem som helst i hela världen. Då väljer man inte någon som jag.

42.

Jag önskar att jag var bättre på att sätta saker i perspektiv. Jag önskar att högsta svenska betyg var okej och inte det faktum att det faktiskt någonstans finns utländska betyg också och jag fick bara ett B. Jag önskar att jag tyckte att det fanns saker i livet som var viktigare. Som han som doftade ner min kudde för några för många dagar sedan.

För att hålla ångest under kontroll måste jag springa en mil eller bokstavera. Jag önskar att jag var en sån som drack en flaska vin och dansade hela natten istället. Då kanske kudden skulle lukta som honom igen. Och det skulle kännas mindre viktigt att hinna till föreläsningarna i tid.

41.

- Nu blir du sådär tankspridd igen, sa han som kanske var den finaste jag sett på tvåhundrafemtioen månader. Det lät så vackert när han sa det. Han log och jag tänkte att det här händer inte. På sätt och vis hade tiden stannat, men på sätt och vis inte.

Det var en torsdagsnatt.

40.

♥

39.

Ibland, nästan alltid, är verkligheten sådär vass i kanterna. Jag tror inte att jag är gjord för att klara det.

38.

Saker som jag tänker på:

· När känslorna för någon dör. Jag förstår inte hur känslor som en gång varit så levande plötsligt inte längre är det.

· Den där blicken som man inte vågar möta för man vet att man kanske aldrig kommer vilja sluta titta. En dag så kommer han inte titta på dig med den där blicken. Han kommer att titta på någon annan.

· De som säger att man måste vårda relationer. Jag önskar att om man känner jättemycket för någon så löser sig resten längs vägen. Så är det nog inte.

37.

Hej fina läsare!

Det här hör kanske inte hit men jag bara måste tacka er för att ni lyser upp mina dagar. Ni betyder så mycket för mig. Och ni ger mig så mycket! Mitt liv går i ett rasande tempo just nu, jag hinner nästan inte ens andas. Idag när jag satt i tvättstugan tänkte jag på hur jag prioriterar tid nu förtiden. Ni minns kanske när man gick upp två eller tre timmar innan skolan för att hinna locka håret? Hur gammal var man då egentligen? Nu ställer jag väckarklockan på sex för att tvätta. Det är inte alls samma sak. Därför lockade jag håret ikväll. Det tog en evighet men så är vissa nätter också oändliga. Det känns som att det kan bli en sån natt inatt.

36.

Jag satt inte på någon bänk och pussade någon fin pojke när jag femton år. Inte när jag var sexton eller sjutton år heller. Jag satt nog hemma och pluggade då. Fick kanske MVG på kemiprovet. Kanske alla andra prov också. Jag hade bara ett IG och det var i kärlek. Det består nog fortfarande.

Jag vet inte om tre bokstäver på ett papper värderades högre än kyssar, men jag vet att det kändes lättare. Och säkrare. För man kan inte läsa sig till hur man blir älskad. Det går inte att träna sig till att våga falla för någon så som det går att göra med trippelpiruetter.

Kärlek är skrämmande, himla svårt och livsfarligt. Och livsviktigt säger någon, fast sånt förstår ju inte jag.

35.

Ni vet alla de där festerna i åttan och nian. Man har ägnat halva eftermiddagen åt att lägga ögonskuggan perfekt. Kläderna är nya och man känner sig, för första gången på vad som känns som evigheter sedan, ganska fin. Eller, egentligen så gör man ju inte det. För egentligen så vet man att låren bara ser smala ut på håll, och man känner sig alltid-alltid ihålig i det där innanför revbenen.

Det var på en sådan fest som vi pratade för första gången.

- Jag har sett dig förut, sa han som hade ögon att drunkna i. Och jag tänkte att det är omöjligt för jag är ju osynlig. Men det sa jag inte.

Jag var fjorton år och okysst.

34.

Innanför ljusgula väggar sa hon "ibland kan det kännas bra att prata med någon”. Och jag sa "det kanske är sant men jag har ingenting att berätta". Sen sa vi inget mer.

33.

Det är veckans första dag och jag vill aldrig att den ska ta slut. Förut ville jag bara att dagarna skulle vara över så fort som möjligt och att nästa dag aldrig skulle börja. Det vill jag inte lägre.

32.

♥

31.

Till dig som inte gick på alla fester.

Du som inte var först med att dricka alkohol. Du som inte visste vem som hade kysst vem eller vem som hade däckat hos vem i helgen. Du som stod bredvid men som själv aldrig rökte ens ett bloss. Du som var sist med att förlora oskulden.

Du som grät på skoltoaletterna och gick omvägar i korridorerna. Du som önskade att dagarna gick lite snabbare för det-här-kan-inte-vara-livet-det-kan-bara-inte-vara-så. Du som skrattade utan att känna något. Du som skulle därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka.

Livet blir bra tillslut, jag lovar.

30.

Det var någon som skrev och frågade om det gick bra att mejla mig. Och självklart går det jättebra, när som helst om vad som helst. Min mejladress är 126dagar@gmail.com.

29.

Jag har vänner som går från den ena kärleken till den andra. Det är som att när känslorna för den ena tar slut så börjar känslorna för nästa. Och jag kan inte låta bli att känna en viss avundsjuka. Om jag bara kunde få känna så för någon.

Jag behöver bara en.

28.

Ibland skrattade jag på riktigt. För det fanns dagar som jag faktiskt ville leva. Mest ville jag inte leva, men det fanns sekunder och minuter då jag tänkte att livet kanske ändå var något för någon som mig.

Jag grät nog nästan varje kväll ett tag. Jag mådde så himla dåligt och jag visste inte varför. Jag var så väldigt rädd för att någon skulle veta. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas. Varje gång jag skrattade och inte kände mig ihålig tänkte jag att nu är det slut. Fast det slutade liksom aldrig.

Jag var kanske inte hon som man tänkte satt inlåst på skoltoaletterna och grät. Jag såg kanske inte alldeles förstörd ut när jag kom till skolan på morgonen. Men jag kände mig så. Och ingen i helahela världen förstod.