27.

"Han sa att jag skulle vara en bra mamma, och så sa han att vi var för evigt. Nu är vi ingenting. Jag förstår inte hur det kan bli så."

26.

Man kan kyssa någon som är fin. Han har kanske vackra händer och vi står kanske i den där porten med de jättegamla och enorma trädörrarna som jag älskar. Det kanske snöar och gatan är kanske försiktigt upplyst av gatlyktor.

Vi sitter kanske på det där fjortonde trappsteget i den där stentrappan och han har kanske viskat att jag är vacker. Jag har kanske inte viskat tillbaka. Det känns inte som att benen kommer att ge vika eller att tiden har stannat när vi kysser varandra.

Jag har nog aldrig känt så. Jag kanske inte kan känna så. Eller så har vi bara inte hittat varandra. Det skrivs inte så mycket om sånt. Om de som aldrig hittar varandra. Kanske betyder det något.

Jag hoppas det.

25.

Jag vet att det finns många som tycker att jag är alldeles för naiv, inte minst när det kommer till kärlek. Men jag vill att kärlek ska vara såhär.

Annars är jag nog hellre utan.

24.

Jag har tänkt en del på det där om att jag är så himla fruktansvärt rädd för att falla. Sådär fruktansvärt rädd för att komma någon nära. Jag har tänkt på hur det vore om någon bara krossade mitt hjärta i tusen bitar, om någon bara kunde stampa på det tills det inte går att stampa på mer, då skulle jag inte ha så mycket mer att förlora sedan. Inte så mycket att vara rädd för. Kanske skulle det vara lite lättare då.

23.

Om en låt skulle sammanfatta min höst:

22.

Ibland träffar man någon som är så fin att man glömmer bort att andas för ett litet tag. Och det spelar liksom ingen roll att man inte känner varandra eller att man bor alldeles för många mil ifrån varandra. Det som spelar roll är där och då, att han är fin och att hans blick gör dig vacker.

Det var den våren när jag precis hade fyllt 17 år. Han var ett år äldre än mig och vi gick sådär nära så man slår ihop axlarna ibland.

- Du ser inte ut som en A, sa han. Jag förstod inte vad han menade och när han förklarade var jag redan i andra tankar. Sen tog han mig i handen och jag ville att han skulle göra mer.

När jag trodde att vi hade sagt hejdå så kom han tillbaka. Jag satt på en bänk med en guldfisk i en stor rund glasskål i mitt knä och han skrattade, kramade om och pussade mig sådär försiktigt på kinden. Sen gick han.

21.

Det som förstör är att han skulle tröttna på att möta mig kväll efter kväll när klockan var mycket och det var mörkt och jag skulle gå hem själv. För jag slutar ju inte att bli rädd för mörker bara sådär.

20.

För att han kommer när vi precis ska gå. För att jag har varit beredd på att gå hela kvällen, men nu vill jag inte det längre. För att han hälsar på alla andra innan han hälsar på mig. För att han kramar mig snabbt och frågar hur det är utan att höra vad jag svarar. För att han är så snygg ikväll. För att han på sätt och vis vänder upp och ner på min natt och jag vet inte om jag ska älska eller hata det.

Han spelar sådär svår. Jag spelar inte.

19.

Det var aldrig någon som sa något. Den där våren när jag tränade en eller två eller ibland till och med tre gånger per dag, det var ingen som mer än sådär försiktigt ifrågasatte. Och jag skattade bort det. Att skratta är världens bästa lögn. Jag har alltid tränat mycket, men det finns faktiskt gränser. Varenda dag i över fem månader höll jag på så, pressade gränser. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var nog inte för att jag ville gå ner i vikt, det gjorde jag heller inte särskilt markant. Kanske var det därför som ingen sa något.

Och jag mådde aldrig dåligt över det. Jag älskade träningen. Men det gick så långt att jag inte mådde bra någon annanstans än där. På bandet eller i spinningsalen eller någon annanstans. Då har det gått för långt. Jag tyckte själv att jag hade en sund relation till träning, och jag vill egentligen inte ens såhär i efterhand påstå något annat. Men det är inte okej träna så mycket att träningen blir ens liv. Och på sätt och vis blev det kanske så för mig. Det är så lätt att ha träningen som bästa vän. Det är en bästa vän som aldrig sviker så länge som man själv aldrig sviker. Det blir en slags egen verklighet att styra.

På riktigt ser ju verkligheten inte ut så. Och jag tror att för mig så var det skrämmande.

18.

Det inte det att jag inte längre saknar.

Jag förstår inte hur man den ena dagen tänker på det där telefonsamtalet hela tiden. Det där vi-borde-verkligen-lägga-på-nu-men-jag-vill-inte, det där inte-jag-heller. Och natten därpå vill man ringa igen, igen och igen. Det spelar liksom ingen roll att man inte har något att säga eller att det kan bli konstigt bara han frågar åt vilket håll jag ligger i sängen så han kan lägga sig likadant.

När den där andra natten är över, när man inte ringde det där samtalet, plötsligt så rinner nätterna iväg och två nätter blir till tre som blir till fyra och sedan är allt ganska som vanligt igen. Föreläsningarna är lika tråkiga, träningarna lika stressiga, middagarna på golvet i ett korridorrum bland nya vänner lika trånga. Några lite för många utspillda glas vin, högklackat längs kullerstensgator, alldeles för få timmar sömn och sedan ännu en föreläsning.

Jag vet inte vad det betyder. Kanske att jag överlever, att livet liksom inte väntar på oss just nu.

17.

Han ringer. Efter tre långa månader ringer han. Han vänder upp och ner på allt som går att vända upp och ner på. Och han frågar om jag är arg.

Jag hatar att han förstår.

Jag hatar att han kan få mig så lycklig samtidigt som han kan få mig att må så dåligt. Plötsligt är allt det där jag försökt bygga upp så skört igen. Han säger att han kan stå utanför min dörr i morgon om jag vill men jag vet inte vad vill.

Jag vill nog bara inte gå sönder.

16.

Om man inte saknar så att man går sönder hela tiden, om det mest bara kommer i vågor som sköljer över ibland, då kan man:

1. ringa det där telefonsamtalet som kanske förändrar allt eller ingenting

2. skapa spotifylistor och bestämma sig för att överleva några sekunder i taget

15.

Det där om att alla andra ser men det spelar ingen roll. För han ser inte.

14.

Det finns så mycket i livet som är sådär obegripligt. Döden till exempel. Jag tänker ganska mycket på döden.

Jag brukar tänka på alla som läser metro på tåget på morgonen också. På hur de så prydligt viker ihop tidningen och lämnar den på sätet när de kliver av. Hur de lämnar känslor där. Jag förstår inte riktigt hur det blev så. Jag undrar hur många samveten som ligger där, prydligt ihopvikta på ett slitet tågsäte.

Hur mycket är ett samvete värt, egentligen? Hur många människoliv är ett samvete värt? Sanningen är liksom skrämmande. Och fruktansvärt påtaglig. För idag lever fler människor än någonsin i svält och det gör inte jätteont i mig hela tiden. Jag förstår inte hur människan blev så... tolerant. Hur blev jag såhär?

Jag undrar hur världen skulle se ut om samveten vägde lite tyngre, var lite svårare att bli av med. Tänk om de inte gick att lämna sådär, på ett tågsäte en måndagmorgon. Jag tror att världen skulle vara lite finare då.

13.

Han brukande titta på mig med en blick som sa att allt jag berättade var vackert. Han placerade handen helt rätt i midjan. När det var trångt på dansgolvet och någon dansade för nära hittade han alltid min hand. Han gick omvägar och kramade mig godnatt mitt i en vägkorsning klockan halv sex på morgonen.

Ibland var det sådär nära men jag var ändå någon annanstans.

- Det finns någon annan, eller hur?
- Det fanns.

-

- Jag är nog inte någon som slutar känna bara sådär.

11.

Det finns de som inte går i högklackat för att det kan bli lite vingligt eller för att man kan trampa fel. Jag tror att det är är farligt att tänka så.

10.

Det är väldigt lätt att förstöra mig. Det är nog ingen som riktigt vet det. Vet att jag kan gå sönder hur lätt som helst. Det skulle ju göra mig ännu mera sårbar än jag redan är. Om det nu är möjligt. Och jag vill inte det. Att falla för någon handlar om att göra sig sårbar. Men om man redan är det, hur gör man då? Man ser till att aldrig komma någon tillräckligt nära.

9.

Den där promenaden hem. Aldrig söker handen så oerhört efter en annan hand som då. Jag tycker om att tänka på det, för att det på ett ganska påtagligt sätt bevisar att människan inte är gjord för att leva ensam.

Och det måste ju ändå förbättra oddsen något, även för sådana som mig.

8.

Han kunde förstöra mig med en blick. När jag insåg det så bestämde jag att det aldrig skulle vara vi.

Hur kan någon som viskar så fina ord göra så fruktansvärt ont i mig? Det är som att vackra ord blir allt annat än vackra när de handlar om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Det betyder att jag aldrig kommer att må bra av någon som tycker om mig.

Jag vill ju inget annat än att älska och bli älskad. Men det är så svårt att älska mig.

7.

Man kan ju aldrig säkert veta vad någon tycker och tänker och allra mest känner. Aldrig någonsin kan man vara helt säker. Det är därför man behöver lita på människor.

Jag är hemskt dålig på det. Jag vet inte varför det har blivit så.

6.

Jag har försökt tänka att det är något bra att det är svårt att acceptera att det inte kunde bli han och jag. För det måste betyda att det var på riktigt den där gången.

♥

5.

Jag har alltid varit rädd för att inte räcka till. Så väldigt rädd för att inte leva upp till andras och mina egna förväntningar. Livrädd för att misslyckas.

Och jag har tänkt en del på det där. Vems förväntningar som egentligen väger tyngst. Är det mina eller är det alla andras? Jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet bara att den där rädslan har format mig ganska så väldigt mycket.

Jag tror att den där rädslan som jag delar med så många andra, visst kalla den mänsklig och helt naturlig, den är ändå fruktansvärt livsfarlig. Den där rädslan för att misslyckas fungerar inte bara som ett sätt att pressa gränser (gränser som för den delen aldrig är tillräckliga), den fungerar också rakt motsatt. För någonstans där inom sig tror man sig veta vad man klarar av och vad man inte klarar av, och i en rädsla för att inte nå hela vägen ger man sig själv inte ens en chans att försöka.

Och om det är något som vi borde vara rädda för så är det nog just det. Att aldrig försöka och aldrig veta vad man kan och inte kan. Det är bara det att det råkar vara så otroligt svårt att radera något som har varit ens verklighet så länge.

4.

Jag ska:

· springa i parken fastän det är mörkt och jag är livrädd för mörker
· gå på k-brunnar utan att tänka på hur fånigt du tyckte det var
· borsta tänderna utan att föreställa mig ditt ansikte ovanför mitt i spegeln

3.

Han brukade pussa mig i nacken i rulltrappan. Jag brukade le lite i smyg när han gjorde det.

2.

Egentligen vill jag berätta om sömnlösa nätter och spagettiben. Om att känna sig livrädd och ensam och skörast i hela världen. Jag vill skriva om allt det där som jag aldrig trodde att jag skulle överleva och som stavades tonår.

Fast jag vet inte längre. Det var nog mest som jag trodde. Jag tror att jag har lärt mig att det inte stavas tonår, det stavas livet.

Och det ska inte handla om att överleva.

1.

- vad heter du i andranamn?
- Ebba

När vi låg i sängen under samma täcke några timmar senare frågade jag:

- varför undrade du vad jag heter i andranamn?
- därför att jag vill veta allt om dig, svarade du.

Och jag tänkte att det är nu som man ska börja nypa sig själv i armen.

-

Precis så var det. Så är det inte längre.