Jag brukar tänka på alla som läser metro på tåget på morgonen också. På hur de så prydligt viker ihop tidningen och lämnar den på sätet när de kliver av. Hur de lämnar känslor där. Jag förstår inte riktigt hur det blev så. Jag undrar hur många samveten som ligger där, prydligt ihopvikta på ett slitet tågsäte.
Hur mycket är ett samvete värt, egentligen? Hur många människoliv är ett samvete värt? Sanningen är liksom skrämmande. Och fruktansvärt påtaglig. För idag lever fler människor än någonsin i svält och det gör inte jätteont i mig hela tiden. Jag förstår inte hur människan blev så... tolerant. Hur blev jag såhär?
Jag undrar hur världen skulle se ut om samveten vägde lite tyngre, var lite svårare att bli av med. Tänk om de inte gick att lämna sådär, på ett tågsäte en måndagmorgon. Jag tror att världen skulle vara lite finare då.
Du har så rätt i det du skriver och fint skriver du också!
SvaraRaderakram :)
Du har rätt med vad du skriver, men man är ändå den viktigaste personen i sitt eget liv. Det tror jag inte att man får glömma heller. Det är ens egna olycka som ska kännas mest, för det är en själv som har ansvar för sin lycka. Om man känner ansvar för flera andra personers liv och lycka blir allt så mycket svårare, och då blir det inte roligt att leva.
SvaraRaderaMen det är klart, alla borde nog göra lite mer för andra och för mänskligheten.
Jag förstår inte heller. Jag skäms ibland för att jag inte blir mer illa berörd när jag tar del av sådan hemsk fakta och statistik. Men svält som i fattiga länder är så långt ifrån vår verklighet, här i Sverige, så vi kan inte greppa statistiken och att den faktiskt är någonting bortom siffrorna, att den reflekterar verkligheten. Det är därför det känns så viktigt att resa runt i världen när man blir stor - och se statistiken från morgontidningarna med egna ögon. Då förstår man kanske att bli illa berörd (för det är någonting positivt, tycker jag). Och då kan man inte längre lämna ifrån sig sitt samvete på slitna tågsäten om måndagsmorgnar, för statistiken kommer att vara egenupplevda minnen och dem blir man inte av med så lätt.
SvaraRadera(Och din blogg är fin.)
jag gillar dina tankar. de är så spårade men fina. känns skönt att veta att jag inte är ensam om att tänka sådär.
SvaraRaderaåh jag gillar allt du skriver! jättefint!
SvaraRadera