Fast jag vet inte längre. Det var nog mest som jag trodde. Jag tror att jag har lärt mig att det inte stavas tonår, det stavas livet.
Och det ska inte handla om att överleva.
tisdag 3 november 2009
2.
Egentligen vill jag berätta om sömnlösa nätter och spagettiben. Om att känna sig livrädd och ensam och skörast i hela världen. Jag vill skriva om allt det där som jag aldrig trodde att jag skulle överleva och som stavades tonår.
Fast jag vet inte längre. Det var nog mest som jag trodde. Jag tror att jag har lärt mig att det inte stavas tonår, det stavas livet.
Och det ska inte handla om att överleva.
Fast jag vet inte längre. Det var nog mest som jag trodde. Jag tror att jag har lärt mig att det inte stavas tonår, det stavas livet.
Och det ska inte handla om att överleva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är så himla fantastisk på att skriva!
SvaraRaderajag är här, och jag läser vartenda ord om och om och om igen.
SvaraRaderaoch jag vill inte heller att det ska handla om att överleva.
Michelle: Du gör mig så fantastiskt glad, jag hoppas att du förstår det! Tack!
SvaraRaderajulia: Åh, Julia vad glad jag blir. Jag tycker himla mycket om att ha dig som läsare. Det känns som du förstår.
ikväll sitter jag här och suger in vartenda ett av dina ord. för du gör allt så himla bra. (har fått ett nytt krypin nu) kramas
SvaraRaderasomettbrevutanslut: Du är så fin, du vet att jag tycker det! kramar!
SvaraRadera