5.

Jag har alltid varit rädd för att inte räcka till. Så väldigt rädd för att inte leva upp till andras och mina egna förväntningar. Livrädd för att misslyckas.

Och jag har tänkt en del på det där. Vems förväntningar som egentligen väger tyngst. Är det mina eller är det alla andras? Jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet bara att den där rädslan har format mig ganska så väldigt mycket.

Jag tror att den där rädslan som jag delar med så många andra, visst kalla den mänsklig och helt naturlig, den är ändå fruktansvärt livsfarlig. Den där rädslan för att misslyckas fungerar inte bara som ett sätt att pressa gränser (gränser som för den delen aldrig är tillräckliga), den fungerar också rakt motsatt. För någonstans där inom sig tror man sig veta vad man klarar av och vad man inte klarar av, och i en rädsla för att inte nå hela vägen ger man sig själv inte ens en chans att försöka.

Och om det är något som vi borde vara rädda för så är det nog just det. Att aldrig försöka och aldrig veta vad man kan och inte kan. Det är bara det att det råkar vara så otroligt svårt att radera något som har varit ens verklighet så länge.