Det finns så mycket i livet som är sådär obegripligt. Döden till exempel. Jag tänker ganska mycket på döden.
Jag brukar tänka på alla som läser metro på tåget på morgonen också. På hur de så prydligt viker ihop tidningen och lämnar den på sätet när de kliver av. Hur de lämnar känslor där. Jag förstår inte riktigt hur det blev så. Jag undrar hur många samveten som ligger där, prydligt ihopvikta på ett slitet tågsäte.
Hur mycket är ett samvete värt, egentligen? Hur många människoliv är ett samvete värt? Sanningen är liksom skrämmande. Och fruktansvärt påtaglig. För idag lever fler människor än någonsin i svält och det gör inte jätteont i mig hela tiden. Jag förstår inte hur människan blev så... tolerant. Hur blev jag såhär?
Jag undrar hur världen skulle se ut om samveten vägde lite tyngre, var lite svårare att bli av med. Tänk om de inte gick att lämna sådär, på ett tågsäte en måndagmorgon. Jag tror att världen skulle vara lite finare då.