27.

"Han sa att jag skulle vara en bra mamma, och så sa han att vi var för evigt. Nu är vi ingenting. Jag förstår inte hur det kan bli så."

26.

Man kan kyssa någon som är fin. Han har kanske vackra händer och vi står kanske i den där porten med de jättegamla och enorma trädörrarna som jag älskar. Det kanske snöar och gatan är kanske försiktigt upplyst av gatlyktor.

Vi sitter kanske på det där fjortonde trappsteget i den där stentrappan och han har kanske viskat att jag är vacker. Jag har kanske inte viskat tillbaka. Det känns inte som att benen kommer att ge vika eller att tiden har stannat när vi kysser varandra.

Jag har nog aldrig känt så. Jag kanske inte kan känna så. Eller så har vi bara inte hittat varandra. Det skrivs inte så mycket om sånt. Om de som aldrig hittar varandra. Kanske betyder det något.

Jag hoppas det.

25.

Jag vet att det finns många som tycker att jag är alldeles för naiv, inte minst när det kommer till kärlek. Men jag vill att kärlek ska vara såhär.

Annars är jag nog hellre utan.

24.

Jag har tänkt en del på det där om att jag är så himla fruktansvärt rädd för att falla. Sådär fruktansvärt rädd för att komma någon nära. Jag har tänkt på hur det vore om någon bara krossade mitt hjärta i tusen bitar, om någon bara kunde stampa på det tills det inte går att stampa på mer, då skulle jag inte ha så mycket mer att förlora sedan. Inte så mycket att vara rädd för. Kanske skulle det vara lite lättare då.

23.

Om en låt skulle sammanfatta min höst:

22.

Ibland träffar man någon som är så fin att man glömmer bort att andas för ett litet tag. Och det spelar liksom ingen roll att man inte känner varandra eller att man bor alldeles för många mil ifrån varandra. Det som spelar roll är där och då, att han är fin och att hans blick gör dig vacker.

Det var den våren när jag precis hade fyllt 17 år. Han var ett år äldre än mig och vi gick sådär nära så man slår ihop axlarna ibland.

- Du ser inte ut som en A, sa han. Jag förstod inte vad han menade och när han förklarade var jag redan i andra tankar. Sen tog han mig i handen och jag ville att han skulle göra mer.

När jag trodde att vi hade sagt hejdå så kom han tillbaka. Jag satt på en bänk med en guldfisk i en stor rund glasskål i mitt knä och han skrattade, kramade om och pussade mig sådär försiktigt på kinden. Sen gick han.

21.

Det som förstör är att han skulle tröttna på att möta mig kväll efter kväll när klockan var mycket och det var mörkt och jag skulle gå hem själv. För jag slutar ju inte att bli rädd för mörker bara sådär.

20.

För att han kommer när vi precis ska gå. För att jag har varit beredd på att gå hela kvällen, men nu vill jag inte det längre. För att han hälsar på alla andra innan han hälsar på mig. För att han kramar mig snabbt och frågar hur det är utan att höra vad jag svarar. För att han är så snygg ikväll. För att han på sätt och vis vänder upp och ner på min natt och jag vet inte om jag ska älska eller hata det.

Han spelar sådär svår. Jag spelar inte.

19.

Det var aldrig någon som sa något. Den där våren när jag tränade en eller två eller ibland till och med tre gånger per dag, det var ingen som mer än sådär försiktigt ifrågasatte. Och jag skattade bort det. Att skratta är världens bästa lögn. Jag har alltid tränat mycket, men det finns faktiskt gränser. Varenda dag i över fem månader höll jag på så, pressade gränser. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var nog inte för att jag ville gå ner i vikt, det gjorde jag heller inte särskilt markant. Kanske var det därför som ingen sa något.

Och jag mådde aldrig dåligt över det. Jag älskade träningen. Men det gick så långt att jag inte mådde bra någon annanstans än där. På bandet eller i spinningsalen eller någon annanstans. Då har det gått för långt. Jag tyckte själv att jag hade en sund relation till träning, och jag vill egentligen inte ens såhär i efterhand påstå något annat. Men det är inte okej träna så mycket att träningen blir ens liv. Och på sätt och vis blev det kanske så för mig. Det är så lätt att ha träningen som bästa vän. Det är en bästa vän som aldrig sviker så länge som man själv aldrig sviker. Det blir en slags egen verklighet att styra.

På riktigt ser ju verkligheten inte ut så. Och jag tror att för mig så var det skrämmande.

18.

Det inte det att jag inte längre saknar.

Jag förstår inte hur man den ena dagen tänker på det där telefonsamtalet hela tiden. Det där vi-borde-verkligen-lägga-på-nu-men-jag-vill-inte, det där inte-jag-heller. Och natten därpå vill man ringa igen, igen och igen. Det spelar liksom ingen roll att man inte har något att säga eller att det kan bli konstigt bara han frågar åt vilket håll jag ligger i sängen så han kan lägga sig likadant.

När den där andra natten är över, när man inte ringde det där samtalet, plötsligt så rinner nätterna iväg och två nätter blir till tre som blir till fyra och sedan är allt ganska som vanligt igen. Föreläsningarna är lika tråkiga, träningarna lika stressiga, middagarna på golvet i ett korridorrum bland nya vänner lika trånga. Några lite för många utspillda glas vin, högklackat längs kullerstensgator, alldeles för få timmar sömn och sedan ännu en föreläsning.

Jag vet inte vad det betyder. Kanske att jag överlever, att livet liksom inte väntar på oss just nu.