fredag 25 december 2009

26.

Man kan kyssa någon som är fin. Han har kanske vackra händer och vi står kanske i den där porten med de jättegamla och enorma trädörrarna som jag älskar. Det kanske snöar och gatan är kanske försiktigt upplyst av gatlyktor.

Vi sitter kanske på det där fjortonde trappsteget i den där stentrappan och han har kanske viskat att jag är vacker. Jag har kanske inte viskat tillbaka. Det känns inte som att benen kommer att ge vika eller att tiden har stannat när vi kysser varandra.

Jag har nog aldrig känt så. Jag kanske inte kan känna så. Eller så har vi bara inte hittat varandra. Det skrivs inte så mycket om sånt. Om de som aldrig hittar varandra. Kanske betyder det något.

Jag hoppas det.

6 kommentarer:

  1. benen behöver inte ge vika för att man tycker om varandra, bara så att du vet. jag tycker bara om att pussa honom, ingenting annat. i alla fall inte än.

    SvaraRadera
  2. Du, jag tänker att det inte är fel att vara en av dom som skrattar bort. Bara man också känner efter... Att skratta bort är att överleva och det måste vi. Jag gör också så! Jag skriver min längtan "Till Anders" för att det gör ont att inte få berätta. Just nu tror jag kanske inte han vill att jag ruckar hans världsbild mer. Men en del av mig kommer alltid att hoppas på att vi en dag vill samma sak precis samtidigt... krockar i universum igen... Och om jag bara får skriva, så kan jag också hoppas att en dag så får jag visa honom vad jag skrev... Verkligen naivt... men jag tror att naivitet bär sanningen när den är som mest blottad. Och sanning är fint, trots att man gör ont, riktigt ont. Om igen, du skriver vackert och sätter så riktiga ord på stora känslor! Kram.

    SvaraRadera
  3. Utifrån det du skriver har jag skaffat mig uppfattningen att du är vacker. =)

    SvaraRadera
  4. min tid stannade inte heller och benen gav inte vika men det var ändå bra. fast inte tillräckligt rätt.

    SvaraRadera
  5. Johanna: Åh, det är så sant!

    somettbrevutanslut: Du kommenterar så fint varje gång ♥

    Y: Precis så tror jag också. Att man måste kunna skratta, men man måste också kunna känna. Det är en balansgång.

    "men jag tror att naivitet bär sanningen när den är som mest blottad" det var nog det klokaste jag har läst på väldigt länge. Så länge det känns rätt så sluta aldrig skriva, kram!

    Micke: Jag tror att alla människor är vackra, om man ger dem en chans.

    Julia: Ibland är det nog så. Fint men ändå inte tillräckligt.

    SvaraRadera