Han spelar sådär svår. Jag spelar inte.
söndag 13 december 2009
20.
För att han kommer när vi precis ska gå. För att jag har varit beredd på att gå hela kvällen, men nu vill jag inte det längre. För att han hälsar på alla andra innan han hälsar på mig. För att han kramar mig snabbt och frågar hur det är utan att höra vad jag svarar. För att han är så snygg ikväll. För att han på sätt och vis vänder upp och ner på min natt och jag vet inte om jag ska älska eller hata det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
tokbra.
SvaraRaderaallt du skriver är magiskt.
SvaraRaderaFinaste A.
SvaraRaderaDen där perioden när du var på kandutänkadigattälskamig och jag kollade in minst tre gånger per dag, då var hela bloggvärlden så himla vacker. Jag menar inte alls att det ska låta som kritik, jag vill bara säga hur mycket de betydde för mig, de milslånga kommentarerna och kontakten man kan få över internet så här.
Kramkramkramkramkram.
somettbrevutanslut: du är tokfin!
SvaraRaderaAlice: Tack så hemskt mycket, tack för att du gjorde den här dagen lite finare.
Hanna:
Finaste Hanna.
Jag önskar att det kunde vara lite så för alltid. Att det som var så fint kunde fortsätta. Men livet förändras och jag förändras med det. På sätt och vis gör det mig livrädd. Jag önskar att jag hade mer tid att skriva om här, skriva om kärlek, om att växa upp och inte riktigt veta varför det gör så ont i det där innanför revbenen, eller om att känna sig fruktansvärt på ett trångt dansgolv, att känna att om-han-inte-ser-mig-nu-vill-jag-sluta-andas.
Jag önskar att jag hade mer tid att svara på allt som du skriver här, och i din egen blogg. Jag hoppas att jag snart kommer att ha lite mer tid. För du betyder mycket för mig, hur töntigt det än kan låta såhär över datorskärmar. Kram!
sv: Jag blir aningens tårögd här. Fina.
SvaraRaderaJag hoppas att du i vilket fall har tid för att ta hand om dig själv, tid för att vara med sådana som finns mer på riktigt (jag är ju bara här bakom en skärm och ett internet), skratta och leva. Det är ju det viktigaste med livet.
Någon gång får man alltid tid till att blogga och ha kontakt med människor bakom datorer. Och du vet ju att jag finns här och alltid läser!
Kram.
Hanna: Åh, det är så fint att du bryr dig. Jag har träffat alldeles fantastiska människor, vänner som betyder jättejättemycket för mig och som bryr sig jättejättemycket om mig. Och jag lever mer än jag nog någonsin har gjort här, så du behöver inte oroa dig. Du är så fin! Kram.
SvaraRadera