Och jag mådde aldrig dåligt över det. Jag älskade träningen. Men det gick så långt att jag inte mådde bra någon annanstans än där. På bandet eller i spinningsalen eller någon annanstans. Då har det gått för långt. Jag tyckte själv att jag hade en sund relation till träning, och jag vill egentligen inte ens såhär i efterhand påstå något annat. Men det är inte okej träna så mycket att träningen blir ens liv. Och på sätt och vis blev det kanske så för mig. Det är så lätt att ha träningen som bästa vän. Det är en bästa vän som aldrig sviker så länge som man själv aldrig sviker. Det blir en slags egen verklighet att styra.
På riktigt ser ju verkligheten inte ut så. Och jag tror att för mig så var det skrämmande.
jag skickade ett mail till dig, men jag vet inte om det kom fram. jag använde mig av din gamla mailadress, eller du kanske har den.
SvaraRaderakärlek
Du skriver så ofantligt bra, vet du.
SvaraRaderaOm viktiga saker, gång på gång. Jag vet knappt hur jag ska kommentera, jag vill bara mest berömma dig för det, och berätta för dig att du är så himla fin.
du berör och är så himla bra. den första fetstilta meningen är fantastisk.
SvaraRaderajag bara måste berätta. jag hittade din blogg inatt av nån anledning, alltså din förra. jag började läsa och kunde verkligen inte sluta. du berörde mig med dina ord som jag aldrig blivit berörd förut, av en helt okänd person. du skriver fantastiskt bra, det ska du veta.
SvaraRaderaIlona: Mejlet kom fram, jag tycker att det var fint att du mejlade mig.
SvaraRaderaHanna: Tack fina Hanna. Du vet att jag blir himla glad av att höra det, varje gång, och du är så duktig på att påpeka det. Tack, tack, tack för att du gjorde den här början på kvällen lite finare.
somettbrevutanslut: Åh, tack! Att beröra är vad jag vill mest av allt med mig skrivande.
L: Tack så jättemycket för att du berättade det. Det gör mig så rysligt glad, det betyder så himla mycket, jag hoppas att du kan förstå det.
Och jag hoppas att du vill fortsätta läsa.
Jag känner igen mig i det där fast i ett annat ämne. Det var ingen som sa något när jag skadade mig själv. Jag fick in det i vardagen, som ett schema, jag räknade hur många dagar det skulle ta tills såren läkte så jag skulle kunna ha kortärmat på mig när det var idrott.
SvaraRaderaOch fortfarande säger ingen något även fast det syns.
Jag tror att man inte vill se det otäcka.
Su: Jag blir så ledsen när jag läser det du skriver. Men samtidigt tacksam för att du berättar. Jag tycker att det är modigt av dig att berätta här.
SvaraRaderaJag tror att människor innerst inne vill se, men det är skrämmande och då blir det svårt. Men det är ingen ursäkt.
Du är så fin!
Känner igen mig i det där så otroligt mycket. Jag tränade som en tok precis som du skriver och inte för att gå ner i vikt utan mer för att fly från tankarna som bodde i huvudet. Skratta bort det hela för att sedan planera nästa träningspass.
SvaraRaderanicol: Precis så! Det handlade mindre om att förbränna kalorier och mer om att springa bort ångest.
SvaraRadera