Jag snubblade över din gamla blogg igår kväll, den om kärlek. Jag sträckläste hela arkivet, vartenda inlägg. Det var omöjligt att sluta. Jag läste ord av en likasinnad, någon som jag, som jag saknat så länge. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara att denna lilla upptäckt innebär så fantastiskt mycket för mig, men jag vill säga tack.
Tack för att du har skrivit det du har skrivit. Jag känner igen mig i så fruktansvärt mycket, i att fokusera på de stora drömmarna, prestationskraven, betygen och träningen istället för det allra viktigaste. I att vara rädd för det allra viktigaste och därför begränsa sig själv utan att man egentligen vill. I väntan, ensamheten och i att behöva så himla mycket tid. I den underliggande meningen i allt man inte gör, att kasta känslor i soptunnan och bygga ogenomträngliga murar.
Jag gör allt det här, det som du beskriver så ärligt och så vansinnigt vackert trots att det ofta är ett helvete att leva med. Tack. Det är så viktigt det du skriver. Jag hoppas att du vet det.
somettbrevutanslut: Jag förstår inte heller, hur något så fint helt plötsligt inte längre är det.
josefin: Jag menade varenda ord.
Hanna: Åh, jag önskar att jag visste. Eller jag vet inte om jag ens vill förstå.
Y : <3
Emma: Jag blev så fruktansvärd glad för att du skrev och berättade. Jag vet inte om du kan förstå hur mycket det betyder för mig. Du satte precis ord på varför jag skriver. Du får mig att vilja skriva. Tack!
att till synes obrytbara saker och ting bara tar slut ibland är ett mysterium för mig.
SvaraRaderaÅh. Tack så oerhört jättemycket för en kommentar som fick det att bubbla i hela mig. Tack, tack, tack.
SvaraRaderaDu verkar så fin, fantastisk och vacker.
Jag förstår inte alls hur sådant kan hända. Hur kan sådant hända?
SvaraRaderaKram, finaste.
Kanske ni ändå är...
SvaraRaderaFör att du hoppas...
Kanske han hittar dig...
Igen.
Tänk om han kunde trösta dig.
För att han förstår det är så det ska vara...
Kram.
Jag snubblade över din gamla blogg igår kväll, den om kärlek. Jag sträckläste hela arkivet, vartenda inlägg. Det var omöjligt att sluta. Jag läste ord av en likasinnad, någon som jag, som jag saknat så länge. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara att denna lilla upptäckt innebär så fantastiskt mycket för mig, men jag vill säga tack.
SvaraRaderaTack för att du har skrivit det du har skrivit. Jag känner igen mig i så fruktansvärt mycket, i att fokusera på de stora drömmarna, prestationskraven, betygen och träningen istället för det allra viktigaste. I att vara rädd för det allra viktigaste och därför begränsa sig själv utan att man egentligen vill. I väntan, ensamheten och i att behöva så himla mycket tid. I den underliggande meningen i allt man inte gör, att kasta känslor i soptunnan och bygga ogenomträngliga murar.
Jag gör allt det här, det som du beskriver så ärligt och så vansinnigt vackert trots att det ofta är ett helvete att leva med. Tack. Det är så viktigt det du skriver. Jag hoppas att du vet det.
somettbrevutanslut: Jag förstår inte heller, hur något så fint helt plötsligt inte längre är det.
SvaraRaderajosefin: Jag menade varenda ord.
Hanna: Åh, jag önskar att jag visste. Eller jag vet inte om jag ens vill förstå.
Y : <3
Emma: Jag blev så fruktansvärd glad för att du skrev och berättade. Jag vet inte om du kan förstå hur mycket det betyder för mig. Du satte precis ord på varför jag skriver. Du får mig att vilja skriva. Tack!