Jag grät nog nästan varje kväll ett tag. Jag mådde så himla dåligt och jag visste inte varför. Jag var så väldigt rädd för att någon skulle veta. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas. Varje gång jag skrattade och inte kände mig ihålig tänkte jag att nu är det slut. Fast det slutade liksom aldrig.
Jag var kanske inte hon som man tänkte satt inlåst på skoltoaletterna och grät. Jag såg kanske inte alldeles förstörd ut när jag kom till skolan på morgonen. Men jag kände mig så. Och ingen i helahela världen förstod.
jag för tre år sedan.
SvaraRaderaJag. Fast ändå inte.
SvaraRaderaKram!
Det onda tycks inte ha något slut. Varje dag är ett nytt helvetet och det enda man kan göra att hålla sig upptagen hela tiden vilket tär. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här kanske för att det känns som att du förstår men jag vet inte. Jag är rädd för att smärtan ska ta över en dag och att jag helt enkelt inte orkar mer då.
SvaraRaderaoj. gud vad jag kände igen mig. och gud vad ont det gör att läsa.
SvaraRaderaAj, ont i hjärtat, jag känner igen mig så mycket.
SvaraRaderajohanna: ♥
SvaraRaderaSu: ♥
s: Jag vet inte om jag förstår, men det känns som att jag gör det. Jag tror att vi är många som känner så, är sådär livrädda. Jag hatar det.
Sally: Åh, jag önskar att du inte kände igen dig i det här. Det är alldeles för många som gör det.
Anna: Det gör ont att läsa, jag vill inte att någon ska känna igen sig.