18.

Det inte det att jag inte längre saknar.

Jag förstår inte hur man den ena dagen tänker på det där telefonsamtalet hela tiden. Det där vi-borde-verkligen-lägga-på-nu-men-jag-vill-inte, det där inte-jag-heller. Och natten därpå vill man ringa igen, igen och igen. Det spelar liksom ingen roll att man inte har något att säga eller att det kan bli konstigt bara han frågar åt vilket håll jag ligger i sängen så han kan lägga sig likadant.

När den där andra natten är över, när man inte ringde det där samtalet, plötsligt så rinner nätterna iväg och två nätter blir till tre som blir till fyra och sedan är allt ganska som vanligt igen. Föreläsningarna är lika tråkiga, träningarna lika stressiga, middagarna på golvet i ett korridorrum bland nya vänner lika trånga. Några lite för många utspillda glas vin, högklackat längs kullerstensgator, alldeles för få timmar sömn och sedan ännu en föreläsning.

Jag vet inte vad det betyder. Kanske att jag överlever, att livet liksom inte väntar på oss just nu.