Jag tog tåget hem till mina föräldrar. För att kramar min syster. Om jag har lite, om än väldigt lite, av henne i mig så är jag tacksam. Det är något med att äta middag med familjen samlad, det är som att plötsligt är inte världen alldeles ihålig och jag är inte alldeles ensam. Pappa fyller min ipod med toner som jag gråter till på tåget på väg hem och jag vet att han vet att jag vet att han vet men vi säger inget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och du får mig att vilja skriva!
SvaraRaderaså bra, så realistiskt, och framför allt sant.
SvaraRaderaSanna: Åh, det är så det ska vara!
SvaraRaderasomettbrevutanslut: Tack, det är himla sant!