tisdag 23 februari 2010

54.

Han skjutsade på sadeln. Det var något fel på pakethållaren sa han. Egentligen skulle någon annan skjutsa mig men jag lyckades se honom precis innan vi skulle åka. Det var sommar, i slutet på juli. Det var veckan innan jag flyttade. Jag kunde inte se på honom utan att le.

Han cyklade med en ölflaska i handen och jag sa att det var livsfarligt men han bara skrattade. Vi pratade om att våga och jag sa att han var modig. Han sa att jag var modig. Han sa att han var rädd för att vara ensam. Jag sa att jag var rädd för att vara två.

Jag har tänkt på hur man låter tillfällen passera. På alla som säger att det är så livsfarligt. Jag tror att det som är farligt är att låta människor passera. För människor kommer sällan åter.

6 kommentarer:

  1. "människor kommer sällan åter"
    tyvär sant

    men som vanligt en väldigt fint skriven text!

    SvaraRadera
  2. "Jag tror att det som är farligt är att låta människor passera. För människor kommer sällan åter."

    Jag tycker det är svårt att veta vilka människor som man ska låta passera... och vilka som man ska hålla fast vid. Det är jobbogt att senare se tillbaka och behöva tänka "tänk om". Fint och tänkvärt skrivet, som vanligt.

    SvaraRadera
  3. I natt har jag ont i magen. För jag märker hur ensam jag egentligen är, det blir inte bättre av att jag lyssnar på kärlekslåtar och märker att jag inte kan relatera till en enda. Inte ens de som handlar om krossade hjärtan. Jag har aldrig kommit någon tillräckligt nära för det. Jag vet ingenting. Jag vill inte vara ensam, men jag vet inte hur man är när man är två.

    SvaraRadera
  4. väldigt, väldigt underbart fint
    e%i7r86y4i&ut6p3--e

    SvaraRadera
  5. ellinor: Åh, tack!

    Hjärterum: Jag kan inte annat än hålla med dig. Vissa människor håller man fast vid alldeles för länge.

    Josefine: Åh, jag önskar att jag kände dig (även fast det känns som att vi känner varandra litegrann ändå). Jag önskar att du visste lite mer om mig. Jag kunde inte heller relatera till kärlekslåtar när jag var i din ålder (kan det kanske inte ens nu). Och du är verkligen inte ensam om att inte veta hur man är när man är två, även om det kanske känns så.

    josefin: Tack så himla mycket!

    SvaraRadera