Varenda gång som mobilen vibrerade så hoppades jag att det skulle vara från honom. Det var det aldrig. Han var fortfarande en okänd kontakt i telefonlistan så när jag fick ett sms från ett okänt nummer trodde jag att det var från honom. Det var det inte.
Sen väntade jag en vecka och tänkte att en vecka kan jag vara insnöad i den vackraste människa jag någonsin har sett men sedan måste jag gå vidare. Och han hörde inte av sig men jag kunde ändå inte släppa tanken på han och jag i samma säng under samma täcke. Så en vecka blev nästan två veckor och jag tänkte att två veckor är bara fjorton dagar och fjorton dagar är ingenting av en livstid och jag bara måste få tänka på honom lite-lite mer. Sen, snart, ska jag bli mig själv igen.
smsa honom!
SvaraRaderaJag är ungefär i samma situation som dig.
SvaraRaderaFast det är bara jag som hör av mig (Och jag vill inte vara tjatig så det blir ungefär aldrig ... Och jag har haft honom i huvudet sen nyårsafton. Åh, jag vill ju bara hålla hans hand)
(Det var jag som skrev. Glömde skriva min bloggadress)
SvaraRaderaJag var i en liknande situation för ett tag sen, tyvärr var det jag som var den som alldrig hörde av mig... inte kul det häller
SvaraRaderajag är lite där nu. alltid det där med att höra av sig. dom gör ju aldrig det. och man gör det inte själv. låter allt rinna ut i sanden. det är nog bäst så ändå.
SvaraRaderaMen hör av dig då?
SvaraRaderaJag har fastnat i det många gånger. Att tänka mycket och göra lite. Just nu tänker jag bara, göra ingenting alls. Men så är jag ju också ensam..
SvaraRaderalina: Jag önskar att jag inte var så himla feg. Men vi träffades ändå, av en himla slup!
SvaraRaderaSofia: Jag tycker att du är modig som hör av dig lite i alla fall. Åh, jag vill också bara hålla hans hand!
Ellis: Jag brukade också lyckas hamna i den situationen och det är inte roligt alls!
johanna: Jag tänker också att det är bäst så. Det känns liksom säkrast så i alla fall. Fast sen tänker jag att livet nog ska vara lite mer än alla säkra vägar.
Anonym: Jag vet att jag borde.
Josefine: Åh, jag är alldeles för bra på det där också. Det är så synd att det ska vara så svårt att våga göra lite mer.
Jag fattar inte hur du lyckas beskriva exakt den situation som jag befinner mig i så ofta, hur lyckas du alltid pricka rätt?
SvaraRaderaDina sista rader är fantastiska! Tack för att du inte slutade blogga:)
Sanna: Åh, vad fint att se att du tittar in här! Det gör mig jätteglad att någon som du, som var med lite av i början på allt det här, fortfarande kommer tillbaka då och då. Du får mig att vilja skriva. Tack och kram!
SvaraRaderaÅh. Jag är precis där just nu. Känner igen mig så himla mycket.
SvaraRadera