måndag 22 februari 2010

53.

Om han hade känt revbenen lite tydligare när han drog med handen under mitt linne. Om höftbenen vore lite vassare. Om bara huden vore lite, lite tunnare.

Om jag hade pratat lite mindre. Eller lite mer. Lite mer om sådant som jag borde säga. Inte vara så himla ärlig. Inte tycka så mycket. Lite mindre jag och lite mer vanlig. Om bara jag inte hade tänkt så mycket. Det är så jobbigt med människor som tänker för mycket. Det kanske låter fint med sådana som tänker för mycket. Men det är inte fint. Det komplicerar och gör ont och det förstör. Det vet alla som försöker komma mig nära.

11 kommentarer:

  1. Orden du skriver får en att inte känna sig så ensam i världen. Jag känner igen mig så hemskt i det du skriver.
    Tack för denna underbara blogg

    SvaraRadera
  2. Jag brukar tänka sådär. Om jag var så.. Om jag hade så.. Om.. Så himla mycket om.

    SvaraRadera
  3. Jeg sier som Jessica. Jeg kjenner meg så altfor godt igjen i det du skriver. Vi er nok mange. Takk for at du skriver.

    SvaraRadera
  4. Jag har tänkt på det där, att man alltid tänker att om man vore på ett annat sätt så skulle allt vara mycket bättre. Men jag har kommit fram till att det är bättre att vara sig själv än att vara "en bättre version av sig själv", om du förstår. Om du inte hade varit den du är hade han antagligen aldrig ens dragit med handen vid dina revben.

    Usch, vad detta blev krångligt. Det jag menar är att man är fin som man är, men det låter så klyschigt att säga så.

    Men du, du är bra och fin precis som du är.
    puss.

    SvaraRadera
  5. Jag tänker också för mycket. Man tänker att åh, vad menar han. Ska jag fråga honom? Varför svarar han inte? Varför gör han ingeting. Man går där och analyserar för att sedan förstå att han kanske inte alls bryr sig om en. Du är lite som jag. Jag tänker också tillbaka. Jag skulle gjort så, jag skulle inte gjort det där. Nej. Kanske hade det varit bättre om jag gjort så, och så vidare...

    Svar: Tack för kommentaren! Du skriver också fint! Jättefint. Och vad gäller han jag träffade. Det där var nog bara ett engångstillfälle. Fast jag är nog inte byggd för sånt. :)

    SvaraRadera
  6. Jessica: Tack så hemskt mycket för att du läser! Och för att du kommenterar, det betyder jättemycket för mig.

    Su: Precis!

    Anonym: Och jag vill tacka dig som läser! Det betyder himla mycket för mig!

    Evelina: Åh du är så fin! puss!

    Alexandra: Åh jag vet! Man blir alldeles snurrig.

    Jag är nog inte heller byggd för sånt.

    SvaraRadera
  7. det vet alla som försöker komma mig nära.
    det värsta är efteråt, när man gått åt olika håll och man vet inte om man någonsin kommer få känna sig så levande igen. man vet aldrig om händerna någonsin kommer varandra över ens kropp igen eller om ögonen kommer titta djupt i dina och säga att "detta är för bra för att glömmas". man vet inte om det bara var ord som råkade passa just dom timmarna, just oss, då. det är efteråt det är värst när man tänker för mycket. man vänder och vrider på det och på andra sidan sitter han och har kanske inte en tanka på vad som hänt, medan man själv inte ser någonting annat, inte ens om man öppnar ögonen.

    SvaraRadera
  8. Jag följde din blogg förut och nu hittade jag tillbaka. Du. Skriver. Så. Fantastiskt. Man får ont i hela bröstkorgen så vackert är det!

    SvaraRadera
  9. Hannah M: Åh, tack så hemskt mycket! Du förstår nog inte hur mycket det betyder för mig. Helt plötsligt blev min kväll lite ljusare. Tack igen och igen och igen!

    SvaraRadera
  10. att inte kunna sluta tänka för mycket är så otroligt jobbigt.

    SvaraRadera
  11. att inte kunna sluta tänka på mycket är otroligt jobbigt.

    SvaraRadera