söndag 20 december 2009

24.

Jag har tänkt en del på det där om att jag är så himla fruktansvärt rädd för att falla. Sådär fruktansvärt rädd för att komma någon nära. Jag har tänkt på hur det vore om någon bara krossade mitt hjärta i tusen bitar, om någon bara kunde stampa på det tills det inte går att stampa på mer, då skulle jag inte ha så mycket mer att förlora sedan. Inte så mycket att vara rädd för. Kanske skulle det vara lite lättare då.

8 kommentarer:

  1. lite så tänker jag också. helst skulle jag bara vilja veta hur det känns att vara kär, även om det är olyckligt. nu vet jag inte ens det eftersom att jag inte låter mig själv komma nära någon.

    SvaraRadera
  2. jag är i ungefär samma situation men tänker helt tvärtom. kanske för att jag fått mitt hjärta krossat en gång, och sedan stampat på två gånger till. jag har liksom fått nog av det, och just nu tänker jag "om inte den här gången går vägen kommer jag sluta tro på kärleken. ungefär.

    SvaraRadera
  3. A, fina fina A.
    Jag är rädd. Jag är jätterädd. Idag sitter jag i min soffa och gråter för jag är så jävla rädd för att min pojkvän ska lämna mig. Jag är så rädd att han inte ska orka längre (jag är ganska svår att vara med) och bara ge upp. Jag är så rädd att han ska hitta någon annan. Jag är så rädd att han ska lämna mig.

    Men, och det här är VIKTIGT.
    Jag är inte rädd hela tiden. Det kommer och går och mina rädslor blir mindre och mindre,
    och det är på något sätt värt det. Jag lovar det är värt det. I fredags var jag blek och ful och äckligt hår och vi bäddade om i hans säng när helt plötsligt det här hände:
    han: - vad du är snygg
    jag: - tack, du med
    - nej, men nu säger ju jag!
    - haha men jag svarade ju bara.
    - ja, men åh! du är så snygg. och jag älskar dig. jättejättejättejättejättejättejättejättejättemycket.

    och när han var på ett av alla jätte:n så gick han fram till mig och kramade om mig så hårt som man kan och kysste mig,
    och om nätterna får jag lätt väldigt mycket ångest och han håller sig vaken och pratar med mig och kysser mig på axeln,
    och när vi nästan sover vänder han sig om och viskar "håll om mig",
    och han säger att jag jämt och alltid får komma till honom, att han jämt finns där och jag vet att det är sant,

    och det här skriver jag inte för att skryta om vad jag har utan för att säga att du också kan få det, trots att du är rädd. Jag har varit rädd hela tiden, hela mitt liv,
    men på något sätt så måste man tvinga sig;
    få det att vara värt det,

    och man hittar kanske inte rätt på en gång,
    man kanske inte hittar han som är den enda fasta punkten när allt annat faller samman,
    jag har gått igenom svin och dåliga kärlekar och kombinationer som bara inte fungerat men jag har lovat mig själv att inte låta det förstöra någonting,
    lovat mig själv att inte låta mig skrämmas sönder och samman

    och det löftet har jag hållit och det löftet har fört mig till honom.

    Så,
    det jag försöker säga är helt enkelt att du får vara rädd, det är normalt och jättevanligt och helt okej (om än förbannat jävla jobbigt),
    och låt det inte stoppa dig. Snälla. Låt det inte stoppa dig.

    Kram.

    SvaraRadera
  4. Nej, min vän. Det hjälper inte att få hjärtat krossat. Även av ett vackert hjärta - ditt måste vara vackert, det "lyser" om dina ord - tror jag det blir glaskross. Vassa bitar som aldrig slutar göra ont... så är det för mig iaf. Du som har så fina ord inom dig. Som kan konsten att förmedla och beröra... Var inte rädd för att falla, men våga ropa högt att den som är speciell, den som du tror är den rätte ska fånga upp dig. Hellre ropa en gång för mycket än en gång för lite. Ont gör det ju kanske redan, så vad blir värre då?
    Ps. Du skriver så underbart, verkligen underbart.

    SvaraRadera
  5. Hanna: Precis så, jag tror att vi måste försöka våga lite mer. Även om det är himla skrämmande.

    johanna: På sätt och vis önskar jag att jag visste. Jag hoppas att du blir starkare för varje dag som går, att det gör lite mindre ont att andas snart. Och vi måste tro på kärlek!

    josefin: Tack för din fantastiska beskrivning, för att du berättar. Det, om något, får mig att våga lite mer. Du är så fin och du skriver otroligt bra. Du är så äkta och så modig, det vet du att jag tycker. Kram.

    Y: Åh, jag vet verkligen inte. Det är klart att man aldrig ska stäva efter att få hjärtat krossat medvetet, jag vill nog bara så hemskt gärna känna. Något.

    Och tack, det betyder massor för mig!

    SvaraRadera
  6. Tack snälla fina för dina ord. Det var fantastiskt förstås, det får inte vara annat än fantastiskt när man inte ses så ofta och som tur är blir det jobbigt mycket mer sällan (nästan aldrig) när vi vet att våran tid är begränsad så här. Vi tröttnar inte på varandras sällskap och vi har inte sex mer sällan, jag vet inte om det skulle vara så om vi bodde närmare varandra (jag tror ju inte det men kanske).

    Jag förstår dina tankar. Det känns som att det var så för mig, jag bara gick sönder och tillslut visste jag knappt någonting, bara att det gjorde ont när inte Pontus skickade sms till mig. Och då, efter kanske ett år av smsande, förstod jag att det var det där som var kärlek. Inte det jag hade haft med en annan.

    SvaraRadera
  7. Å. Nu måste jag bara berätta.

    Det var sommar och gymnasiet hade slutat och vi hade aldrig sagt mer än hej. För jag hade pojvän och han hade flickvän och han hade långt hår och underliga vänner och jag hade perfekta betyg och söta skor. Men eftersom inga reglar gäller på sommaren började vi prata. Och fortsatte att prata. Hela nätterna. Vi hade båda ömmande hjärtan efter att det tagit slut och kanske var det bara nya äventyr vi ville ha till en början. Det blev äventyr. Det blev valnötsbröd och kyssar och skratt och ...allvar. För bakom all skrattretande olikhet var vi osannorlikt lika. Han berättade saker han aldrig sagt till någon. Om trasiga familjer och deprimerade vårar och den osäkerhet han dolde så väl. Jag lyssande. Jag höll om honom när tårarna väl strömmade. Jag fascinerades av hans djup, av hans mod och av den godhet som han själv var oförmögen att se. Jag blev förförd, förundrad och förstås, utan att erkänna det för mig själv, förälskad.

    En gång sa han att jag var det enda som inte var kaos och mörker i hans liv.

    Idag sa han att han var lycklig. Det är helt fantastiskt att se hur den trasiga och cyniska människa jag träffade i somras har förvandlats. Han tvivlar förstås fortfarande på sitt eget värde ibland, men det finns något spirande där. En livsglädje och ett litet leende. En vilja att tro på att någon vill lyssna. Det är det vackraste jag har varit med om. Och allt jag någonsin gjorde var att älska honom.

    Jag ville mest bara dela med mig för att ge den andra sidan av vad Josefin beskriver. Det är förstås jobbigt ibland att älska någon som bara avskyr sig själv, men jag har aldrig tvekat. Det har aldrig varit en börda att lyssna, det har bara gjort mig starkare. Jag är bara förundrad över att han tillslut släppte in mig - och vad det innebar för oss båda. Det här är bortom allt tvivel det starkaste jag har upplevt. Det värsta ja, men också det absolut oemotsägligt starkaste och bästa. Om nu själar finns tror jag att våra har flätats ihop. Och det bara för att vi vågade släppa in varandra.

    SvaraRadera
  8. Hanna: Du vet att jag tycker att din och Pontus historia är så himla fin!

    Zäta: Åh, så fint skrivet. Tack för att du berättar. Det du skriver känns så äkta, och det betyder ju att man kanske kan göra sig sårbar utan att gå sönder (hur svårt det än känns att tro på). Även om man är fruktansvärt trasig så kan man kanske bli lite mera hel med någon annan. Tack!

    SvaraRadera