tisdag 15 december 2009

22.

Ibland träffar man någon som är så fin att man glömmer bort att andas för ett litet tag. Och det spelar liksom ingen roll att man inte känner varandra eller att man bor alldeles för många mil ifrån varandra. Det som spelar roll är där och då, att han är fin och att hans blick gör dig vacker.

Det var den våren när jag precis hade fyllt 17 år. Han var ett år äldre än mig och vi gick sådär nära så man slår ihop axlarna ibland.

- Du ser inte ut som en A, sa han. Jag förstod inte vad han menade och när han förklarade var jag redan i andra tankar. Sen tog han mig i handen och jag ville att han skulle göra mer.

När jag trodde att vi hade sagt hejdå så kom han tillbaka. Jag satt på en bänk med en guldfisk i en stor rund glasskål i mitt knä och han skrattade, kramade om och pussade mig sådär försiktigt på kinden. Sen gick han.

4 kommentarer:

  1. Åh, vad fint!
    Du skriver så magiskt vackert.

    SvaraRadera
  2. Dina ord är så vackra! Magiska som Hanna skrev. Det du skriver går så otroligt djupt in i mig, trots att jag misstänker vi har decennier mellan oss. Människors längtan är unison. Och förälskelsen den sanning som bär allt.

    SvaraRadera
  3. Hanna: Tack <3

    regnnatt: Åh, du gör mig så ryslig glad. Jag vill inget hellre än att beröra, fint att du berörs.

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint, kära du. <3
    Det går liksom rakt in, och värmer sådär som bara fina texter kan göra.

    SvaraRadera