söndag 15 november 2009

9.

Den där promenaden hem. Aldrig söker handen så oerhört efter en annan hand som då. Jag tycker om att tänka på det, för att det på ett ganska påtagligt sätt bevisar att människan inte är gjord för att leva ensam.

Och det måste ju ändå förbättra oddsen något, även för sådana som mig.


6 kommentarer:

  1. Jag vill tro att människan inte är skapt att leva ensam, det borde på något plan strida emot tanken med vår existens, men ibland börjar jag undra.

    Jag tror förresten inte att du är speciellt svår att älska, åtminstone inte svårare än vad jag verkar vara.

    Sen vet jag inte vilket som är värst: att inte veta vem eller vilka som svikit en, eller att som jag veta precis vilka som svikit och sårat mig.

    SvaraRadera
  2. Par som hållen handen på stan är verkligen så himla fint. Jag vill också vara ett självklart vardagspar. Nu är det väldigt ovardag när jag och min älskling ses, man längtar i tre veckor och sedan blir det förstås jättefint och fantastiskt, men jag längtar efter då vi kan ha varandra varje dag.

    Kram.

    SvaraRadera
  3. jag är så glad över att du är tillbaka :)
    Kramar //E~*

    SvaraRadera
  4. Micke: Jag vet inte heller vad som är värst. Det spelar kanske inte så stor roll, det som spelar roll är nog vägen ur det där. Att ta sig vidare för att försöka våga lita på någon.

    Hanna: Åh, jag förstår att du längtar. Jag tycker att det låter så himla fint att längta, även om jag kan förstå (eller inte förstå, du vet vad jag menar) att det mest känns jobbigt att inte få vara tillsammans hela tiden.

    Sally: <3

    E: Jag är så glad att du är har hittat hit, att du fortfarande vill läsa. Det betyder mycket för mig!

    dimmigadagar: <3

    SvaraRadera