.

57.

2010-03-07T18:36:00.004+01:00

Jag blir så himla rörd när så jättejättemånga vill följa med i flytten. Det trodde jag aldrig. Ni är helt otroliga. Jag har försökt svara på varenda mejl men så blev det sent och jag blev alldeles snurrig (jag är ju inte alls van vid att så många fina mejlar mig såhär på en och samma gång). Jag vet inte riktigt om alla har fått svar. Ni som har mejlat och ännu inte har fått svar, mejla mig igen så lovar jag att ni ska få min nya adress.

Och till er fina som fortsätter att klicka er in hit varje dag: snälla rara mejla mig! Jag vill så hemskt gärna att ni ska fortsätta läsa.

Puss!

PS. Min mejladress är: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com

56.

2010-02-27T13:28:00.007+01:00

För mig är det jätteviktigt att den här bloggen är anonym. Det är den inte längre. Därför slutar vi här. Det känns hemskt tråkigt för ni är så många fina som har följt med ganska så länge nu. För mig har det betytt himla mycket.

Det känns tråkigt att jag måste vara såhär jobbig och hemlig. Men jag vågar nästan lova att den här gången så flyttar vi för sista gången. Till en helt ny blogg och till en helt ny mejladress. Bloggen kommer inte vara lösenordskyddad och den kommer att gå att följa precis som vanligt via bloglovin. Om ni vill följa med så får ni hemskt gärna mejla mig här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com så berättar jag var jag befinner mig.

55.

2010-02-25T21:17:00.002+01:00

Fina Felicia skrev och frågade om jag kunde göra ett litet boktips. Det tycker jag var ett himla bra förslag. Jag har tipsat om böcker här och här tidigare. Egentligen vill jag tipsa om alla fem böcker som jag köpte förra veckan, men ikväll så börjar vi med denna:

Jag vet inte om jag behöver förklara vad den handlar om, titeln förklarar nog bättre själv. Jag gråter hejdlöst på sida 12 och jag slutar nog aldrig.

Jag vill att alla ska läsa den här boken.

54.

2010-02-23T17:39:00.003+01:00

Han skjutsade på sadeln. Det var något fel på pakethållaren sa han. Egentligen skulle någon annan skjutsa mig men jag lyckades se honom precis innan vi skulle åka. Det var sommar, i slutet på juli. Det var veckan innan jag flyttade. Jag kunde inte se på honom utan att le.

Han cyklade med en ölflaska i handen och jag sa att det var livsfarligt men han bara skrattade. Vi pratade om att våga och jag sa att han var modig. Han sa att jag var modig. Han sa att han var rädd för att vara ensam. Jag sa att jag var rädd för att vara två.

Jag har tänkt på hur man låter tillfällen passera. På alla som säger att det är så livsfarligt. Jag tror att det som är farligt är att låta människor passera. För människor kommer sällan åter.

53.

2010-02-22T20:58:00.003+01:00

Om han hade känt revbenen lite tydligare när han drog med handen under mitt linne. Om höftbenen vore lite vassare. Om bara huden vore lite, lite tunnare.

Om jag hade pratat lite mindre. Eller lite mer. Lite mer om sådant som jag borde säga. Inte vara så himla ärlig. Inte tycka så mycket. Lite mindre jag och lite mer vanlig. Om bara jag inte hade tänkt så mycket. Det är så jobbigt med människor som tänker för mycket. Det kanske låter fint med sådana som tänker för mycket. Men det är inte fint. Det komplicerar och gör ont och det förstör. Det vet alla som försöker komma mig nära.

52.

2010-02-21T16:38:00.005+01:00

- Har du tänkt något mer på Haiti, frågar han.

Jag rycker på axlarna. Jag vet inte vad jag ska svara. Funderar på om han gör narr av mig. Hans ögon avslöjar ingenting. Han ser glad ut. Jag undrar hur jag ser ut.

Vad ska jag svara? Jag har ju bara tänkt på honom.

51.

2010-02-16T20:25:00.005+01:00

- Jag förstår inte hur man ska våga lita på människor för man vet ju aldrig säkert om det någon säger verkligen är sant eller inte, sa jag när vi låg nära under samma täcke.
- Nej, det är sant sa han.

Senare sa han: "jag vet inte hur jag ska kunna sluta kyssa dig". Morgonen därpå innan han rusade sa han att jag var skyldig honom en frukost. Jag sa hejdå och han sa vi ses.

Sen tänkte jag på vad vi kanske skulle prata om nästa gång vi låg under täcket. Kanske skulle jag berätta att jag är väldigt blåögd och alldeles för naiv och lättlurad för mitt eget bästa. Kanske skulle jag säga att det är dumt för man faller så hårt varje gång. Men det blev ingen nästa gång. För ett vi ses betyder inte samma sak för honom som det gör för mig. Kanske borde jag förstått det.

50.

2010-02-14T23:15:00.013+01:00

Det är ett himla prat om blommor och choklad och presenter idag. Om vem som har fått blommor av vem och vem som har fått choklad istället och vem som har fått både blommor och choklad. Någon har inte fått någonting alls. Och jag vill bara ha kärlek. "För att få kärlek så måste man ge kärlek", var det någon som sa. Jag tror att man måste riva murar. Jag vet inte om det är värt det. Det är ett sånt himla jobb att bygga murar nämligen. Så jag läser böcker om kärlek istället. Det är himla fint det också. Framför allt så är det riskfritt.

Ikväll lyssnar jag på den här.

49.

2010-02-13T21:31:00.003+01:00

- Han är jättesmart och jätterik, du måste satsa på honom!

Men jag vill ju ha honom för att han plockar ut min favoritbok ur bokhyllan och lägger sig i min säng och läser som om det vore det naturligaste i hela världen. För att när vi ska sova och jag vänder mig mot väggen så flyttar han sig närmare och viskar sover du tills jag inte svarar längre. Och mitt i ett samtal klockan halv fem på natten blir hans blick allvarlig och jag känner hans hand på min rumpa; "jag vara bara tvungen". Vi skrattar tills vi gråter och han drar mig till sig lite närmare.

Och när jag säger att människor som inte skänker pengar till Haiti är hjärtlösa och dumma i huvudet skickar han trettio sms rakt upp och ner. Han har världens vackraste underarmar.

48.

2010-02-13T11:33:00.003+01:00

Jag tog tåget hem till mina föräldrar. För att kramar min syster. Om jag har lite, om än väldigt lite, av henne i mig så är jag tacksam. Det är något med att äta middag med familjen samlad, det är som att plötsligt är inte världen alldeles ihålig och jag är inte alldeles ensam. Pappa fyller min ipod med toner som jag gråter till på tåget på väg hem och jag vet att han vet att jag vet att han vet men vi säger inget.

47.

2010-02-12T13:03:00.000+01:00

Han är 1920 dagar före mig. Det känns som 1920 år.

46.

2010-02-11T16:50:00.001+01:00

Jag sa hejdå.

Han sa vi ses.

45.

2010-02-10T22:15:00.003+01:00

Min bästa vän i hela världen heter Anna. Jag älskar henne så att det gör ont. Sen den dagen hon föddes har det nog alltid varit vi. Ibland bara vet man och jag vet att vi kommer att vara bästa vänner tills vi dör. Anna är två år yngre än mig, hon är fullkomligt galen och en av de mest talangfulla människorna jag känner.

Utan Anna skulle jag inte vara den jag är idag. Hon är den som aldrig skrattar åt mina naiva drömmar. Hon tror på mig när ingen annan gör det. Jag tror inte riktigt att hon förstår hur mycket hon har gjort för mig. När jag inte ville så tvingade hon mig att leva och när jag hade glömt bort hur man skrattar så visade hon mig.

Jag tror att alla behöver någon som Anna.

44.

2010-02-09T21:23:00.009+01:00

Han tog mitt nummer. Sedan såg han till att jag fick hans. Jag vet inte om han förväntade sig att jag skulle höra av mig. Det gjorde jag inte. Så han hörde av sig. Det blev en slags kamp av väldigt få sms om hur länge konversationen mellan oss kunde hållas levande. Det var ingen bra konversation och den dog ut snabbt. Jag tänkte att han hör nog av sig igen ändå. Men det gjorde han inte.

Varenda gång som mobilen vibrerade så hoppades jag att det skulle vara från honom. Det var det aldrig. Han var fortfarande en okänd kontakt i telefonlistan så när jag fick ett sms från ett okänt nummer trodde jag att det var från honom. Det var det inte.

Sen väntade jag en vecka och tänkte att en vecka kan jag vara insnöad i den vackraste människa jag någonsin har sett men sedan måste jag gå vidare. Och han hörde inte av sig men jag kunde ändå inte släppa tanken på han och jag i samma säng under samma täcke. Så en vecka blev nästan två veckor och jag tänkte att två veckor är bara fjorton dagar och fjorton dagar är ingenting av en livstid och jag bara måste få tänka på honom lite-lite mer. Sen, snart, ska jag bli mig själv igen.

43.

2010-02-07T19:12:00.006+01:00

Jag har svårt att skriva nu. Mest beror det på en mörkhårig kille som är lite av den finaste jag någonsin har sett. På sätt och vis vände han upp och ner på allt när han tog mig i handen och frågade om jag ville bjuda honom på frukost. Jag hade aldrig träffat någon som har allt, men så träffade jag honom.

Mest av allt önskar jag nog att han inte hade allt det där. För det gör honom till någon som alla andra också vill ha. Sådana som han kan välja vem som helst i hela världen. Då väljer man inte någon som jag.

42.

2010-02-06T21:59:00.006+01:00

Jag önskar att jag var bättre på att sätta saker i perspektiv. Jag önskar att högsta svenska betyg var okej och inte det faktum att det faktiskt någonstans finns utländska betyg också och jag fick bara ett B. Jag önskar att jag tyckte att det fanns saker i livet som var viktigare. Som han som doftade ner min kudde för några för många dagar sedan.

För att hålla ångest under kontroll måste jag springa en mil eller bokstavera. Jag önskar att jag var en sån som drack en flaska vin och dansade hela natten istället. Då kanske kudden skulle lukta som honom igen. Och det skulle kännas mindre viktigt att hinna till föreläsningarna i tid.

41.

2010-02-02T21:15:00.001+01:00

- Nu blir du sådär tankspridd igen, sa han som kanske var den finaste jag sett på tvåhundrafemtioen månader. Det lät så vackert när han sa det. Han log och jag tänkte att det här händer inte. På sätt och vis hade tiden stannat, men på sätt och vis inte.

Det var en torsdagsnatt.

40.

2010-02-01T23:01:00.000+01:00

♥

39.

2010-01-31T11:41:00.002+01:00

Ibland, nästan alltid, är verkligheten sådär vass i kanterna. Jag tror inte att jag är gjord för att klara det.

38.

2010-01-29T21:55:00.004+01:00

Saker som jag tänker på:

· När känslorna för någon dör. Jag förstår inte hur känslor som en gång varit så levande plötsligt inte längre är det.

· Den där blicken som man inte vågar möta för man vet att man kanske aldrig kommer vilja sluta titta. En dag så kommer han inte titta på dig med den där blicken. Han kommer att titta på någon annan.

· De som säger att man måste vårda relationer. Jag önskar att om man känner jättemycket för någon så löser sig resten längs vägen. Så är det nog inte.

37.

2010-01-28T19:36:00.003+01:00

Hej fina läsare!

Det här hör kanske inte hit men jag bara måste tacka er för att ni lyser upp mina dagar. Ni betyder så mycket för mig. Och ni ger mig så mycket! Mitt liv går i ett rasande tempo just nu, jag hinner nästan inte ens andas. Idag när jag satt i tvättstugan tänkte jag på hur jag prioriterar tid nu förtiden. Ni minns kanske när man gick upp två eller tre timmar innan skolan för att hinna locka håret? Hur gammal var man då egentligen? Nu ställer jag väckarklockan på sex för att tvätta. Det är inte alls samma sak. Därför lockade jag håret ikväll. Det tog en evighet men så är vissa nätter också oändliga. Det känns som att det kan bli en sån natt inatt.

36.

2010-01-24T22:35:00.004+01:00

Jag satt inte på någon bänk och pussade någon fin pojke när jag femton år. Inte när jag var sexton eller sjutton år heller. Jag satt nog hemma och pluggade då. Fick kanske MVG på kemiprovet. Kanske alla andra prov också. Jag hade bara ett IG och det var i kärlek. Det består nog fortfarande.

Jag vet inte om tre bokstäver på ett papper värderades högre än kyssar, men jag vet att det kändes lättare. Och säkrare. För man kan inte läsa sig till hur man blir älskad. Det går inte att träna sig till att våga falla för någon så som det går att göra med trippelpiruetter.

Kärlek är skrämmande, himla svårt och livsfarligt. Och livsviktigt säger någon, fast sånt förstår ju inte jag.

35.

2010-01-23T15:38:00.010+01:00

Ni vet alla de där festerna i åttan och nian. Man har ägnat halva eftermiddagen åt att lägga ögonskuggan perfekt. Kläderna är nya och man känner sig, för första gången på vad som känns som evigheter sedan, ganska fin. Eller, egentligen så gör man ju inte det. För egentligen så vet man att låren bara ser smala ut på håll, och man känner sig alltid-alltid ihålig i det där innanför revbenen.

Det var på en sådan fest som vi pratade för första gången.

- Jag har sett dig förut, sa han som hade ögon att drunkna i. Och jag tänkte att det är omöjligt för jag är ju osynlig. Men det sa jag inte.

Jag var fjorton år och okysst.

34.

2010-01-20T22:28:00.001+01:00

Innanför ljusgula väggar sa hon "ibland kan det kännas bra att prata med någon”. Och jag sa "det kanske är sant men jag har ingenting att berätta". Sen sa vi inget mer.

33.

2010-01-18T23:25:00.007+01:00

Det är veckans första dag och jag vill aldrig att den ska ta slut. Förut ville jag bara att dagarna skulle vara över så fort som möjligt och att nästa dag aldrig skulle börja. Det vill jag inte lägre.

32.

2010-01-17T10:56:00.002+01:00

♥

31.

2010-01-12T23:20:00.006+01:00

Till dig som inte gick på alla fester.

Du som inte var först med att dricka alkohol. Du som inte visste vem som hade kysst vem eller vem som hade däckat hos vem i helgen. Du som stod bredvid men som själv aldrig rökte ens ett bloss. Du som var sist med att förlora oskulden.

Du som grät på skoltoaletterna och gick omvägar i korridorerna. Du som önskade att dagarna gick lite snabbare för det-här-kan-inte-vara-livet-det-kan-bara-inte-vara-så. Du som skrattade utan att känna något. Du som skulle därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka.

Livet blir bra tillslut, jag lovar.

30.

2010-01-08T17:00:00.010+01:00

Det var någon som skrev och frågade om det gick bra att mejla mig. Och självklart går det jättebra, när som helst om vad som helst. Min mejladress är 126dagar@gmail.com.

29.

2010-01-07T19:05:00.001+01:00

Jag har vänner som går från den ena kärleken till den andra. Det är som att när känslorna för den ena tar slut så börjar känslorna för nästa. Och jag kan inte låta bli att känna en viss avundsjuka. Om jag bara kunde få känna så för någon.

Jag behöver bara en.

28.

2010-01-05T18:42:00.001+01:00

Ibland skrattade jag på riktigt. För det fanns dagar som jag faktiskt ville leva. Mest ville jag inte leva, men det fanns sekunder och minuter då jag tänkte att livet kanske ändå var något för någon som mig.

Jag grät nog nästan varje kväll ett tag. Jag mådde så himla dåligt och jag visste inte varför. Jag var så väldigt rädd för att någon skulle veta. Jag gjorde allt för att det inte skulle synas. Varje gång jag skrattade och inte kände mig ihålig tänkte jag att nu är det slut. Fast det slutade liksom aldrig.

Jag var kanske inte hon som man tänkte satt inlåst på skoltoaletterna och grät. Jag såg kanske inte alldeles förstörd ut när jag kom till skolan på morgonen. Men jag kände mig så. Och ingen i helahela världen förstod.

27.

2009-12-28T17:49:00.004+01:00

"Han sa att jag skulle vara en bra mamma, och så sa han att vi var för evigt. Nu är vi ingenting. Jag förstår inte hur det kan bli så."

26.

2009-12-25T15:40:00.008+01:00

Man kan kyssa någon som är fin. Han har kanske vackra händer och vi står kanske i den där porten med de jättegamla och enorma trädörrarna som jag älskar. Det kanske snöar och gatan är kanske försiktigt upplyst av gatlyktor.

Vi sitter kanske på det där fjortonde trappsteget i den där stentrappan och han har kanske viskat att jag är vacker. Jag har kanske inte viskat tillbaka. Det känns inte som att benen kommer att ge vika eller att tiden har stannat när vi kysser varandra.

Jag har nog aldrig känt så. Jag kanske inte kan känna så. Eller så har vi bara inte hittat varandra. Det skrivs inte så mycket om sånt. Om de som aldrig hittar varandra. Kanske betyder det något.

Jag hoppas det.

25.

2009-12-22T12:44:00.005+01:00

Jag vet att det finns många som tycker att jag är alldeles för naiv, inte minst när det kommer till kärlek. Men jag vill att kärlek ska vara såhär.

Annars är jag nog hellre utan.

24.

2009-12-20T22:04:00.005+01:00

Jag har tänkt en del på det där om att jag är så himla fruktansvärt rädd för att falla. Sådär fruktansvärt rädd för att komma någon nära. Jag har tänkt på hur det vore om någon bara krossade mitt hjärta i tusen bitar, om någon bara kunde stampa på det tills det inte går att stampa på mer, då skulle jag inte ha så mycket mer att förlora sedan. Inte så mycket att vara rädd för. Kanske skulle det vara lite lättare då.

23.

2009-12-20T16:09:00.006+01:00

Om en låt skulle sammanfatta min höst:

22.

2009-12-15T23:22:00.016+01:00

Ibland träffar man någon som är så fin att man glömmer bort att andas för ett litet tag. Och det spelar liksom ingen roll att man inte känner varandra eller att man bor alldeles för många mil ifrån varandra. Det som spelar roll är där och då, att han är fin och att hans blick gör dig vacker.

Det var den våren när jag precis hade fyllt 17 år. Han var ett år äldre än mig och vi gick sådär nära så man slår ihop axlarna ibland.

- Du ser inte ut som en A, sa han. Jag förstod inte vad han menade och när han förklarade var jag redan i andra tankar. Sen tog han mig i handen och jag ville att han skulle göra mer.

När jag trodde att vi hade sagt hejdå så kom han tillbaka. Jag satt på en bänk med en guldfisk i en stor rund glasskål i mitt knä och han skrattade, kramade om och pussade mig sådär försiktigt på kinden. Sen gick han.

21.

2009-12-15T21:10:00.000+01:00

Det som förstör är att han skulle tröttna på att möta mig kväll efter kväll när klockan var mycket och det var mörkt och jag skulle gå hem själv. För jag slutar ju inte att bli rädd för mörker bara sådär.

20.

2009-12-13T23:47:00.002+01:00

För att han kommer när vi precis ska gå. För att jag har varit beredd på att gå hela kvällen, men nu vill jag inte det längre. För att han hälsar på alla andra innan han hälsar på mig. För att han kramar mig snabbt och frågar hur det är utan att höra vad jag svarar. För att han är så snygg ikväll. För att han på sätt och vis vänder upp och ner på min natt och jag vet inte om jag ska älska eller hata det.

Han spelar sådär svår. Jag spelar inte.

19.

2009-12-08T22:09:00.006+01:00

Det var aldrig någon som sa något. Den där våren när jag tränade en eller två eller ibland till och med tre gånger per dag, det var ingen som mer än sådär försiktigt ifrågasatte. Och jag skattade bort det. Att skratta är världens bästa lögn. Jag har alltid tränat mycket, men det finns faktiskt gränser. Varenda dag i över fem månader höll jag på så, pressade gränser. Jag är inte riktigt säker på varför. Det var nog inte för att jag ville gå ner i vikt, det gjorde jag heller inte särskilt markant. Kanske var det därför som ingen sa något.

Och jag mådde aldrig dåligt över det. Jag älskade träningen. Men det gick så långt att jag inte mådde bra någon annanstans än där. På bandet eller i spinningsalen eller någon annanstans. Då har det gått för långt. Jag tyckte själv att jag hade en sund relation till träning, och jag vill egentligen inte ens såhär i efterhand påstå något annat. Men det är inte okej träna så mycket att träningen blir ens liv. Och på sätt och vis blev det kanske så för mig. Det är så lätt att ha träningen som bästa vän. Det är en bästa vän som aldrig sviker så länge som man själv aldrig sviker. Det blir en slags egen verklighet att styra.

På riktigt ser ju verkligheten inte ut så. Och jag tror att för mig så var det skrämmande.

18.

2009-12-06T16:33:00.005+01:00

Det inte det att jag inte längre saknar.

Jag förstår inte hur man den ena dagen tänker på det där telefonsamtalet hela tiden. Det där vi-borde-verkligen-lägga-på-nu-men-jag-vill-inte, det där inte-jag-heller. Och natten därpå vill man ringa igen, igen och igen. Det spelar liksom ingen roll att man inte har något att säga eller att det kan bli konstigt bara han frågar åt vilket håll jag ligger i sängen så han kan lägga sig likadant.

När den där andra natten är över, när man inte ringde det där samtalet, plötsligt så rinner nätterna iväg och två nätter blir till tre som blir till fyra och sedan är allt ganska som vanligt igen. Föreläsningarna är lika tråkiga, träningarna lika stressiga, middagarna på golvet i ett korridorrum bland nya vänner lika trånga. Några lite för många utspillda glas vin, högklackat längs kullerstensgator, alldeles för få timmar sömn och sedan ännu en föreläsning.

Jag vet inte vad det betyder. Kanske att jag överlever, att livet liksom inte väntar på oss just nu.

17.

2009-11-30T22:32:00.010+01:00

Han ringer. Efter tre långa månader ringer han. Han vänder upp och ner på allt som går att vända upp och ner på. Och han frågar om jag är arg.

Jag hatar att han förstår.

Jag hatar att han kan få mig så lycklig samtidigt som han kan få mig att må så dåligt. Plötsligt är allt det där jag försökt bygga upp så skört igen. Han säger att han kan stå utanför min dörr i morgon om jag vill men jag vet inte vad vill.

Jag vill nog bara inte gå sönder.

16.

2009-11-30T01:15:00.003+01:00

Om man inte saknar så att man går sönder hela tiden, om det mest bara kommer i vågor som sköljer över ibland, då kan man:

1. ringa det där telefonsamtalet som kanske förändrar allt eller ingenting

2. skapa spotifylistor och bestämma sig för att överleva några sekunder i taget

15.

2009-11-28T02:45:00.000+01:00

Det där om att alla andra ser men det spelar ingen roll. För han ser inte.

14.

2009-11-24T23:53:00.007+01:00

Det finns så mycket i livet som är sådär obegripligt. Döden till exempel. Jag tänker ganska mycket på döden.

Jag brukar tänka på alla som läser metro på tåget på morgonen också. På hur de så prydligt viker ihop tidningen och lämnar den på sätet när de kliver av. Hur de lämnar känslor där. Jag förstår inte riktigt hur det blev så. Jag undrar hur många samveten som ligger där, prydligt ihopvikta på ett slitet tågsäte.

Hur mycket är ett samvete värt, egentligen? Hur många människoliv är ett samvete värt? Sanningen är liksom skrämmande. Och fruktansvärt påtaglig. För idag lever fler människor än någonsin i svält och det gör inte jätteont i mig hela tiden. Jag förstår inte hur människan blev så... tolerant. Hur blev jag såhär?

Jag undrar hur världen skulle se ut om samveten vägde lite tyngre, var lite svårare att bli av med. Tänk om de inte gick att lämna sådär, på ett tågsäte en måndagmorgon. Jag tror att världen skulle vara lite finare då.

13.

2009-11-21T17:31:00.003+01:00

Han brukande titta på mig med en blick som sa att allt jag berättade var vackert. Han placerade handen helt rätt i midjan. När det var trångt på dansgolvet och någon dansade för nära hittade han alltid min hand. Han gick omvägar och kramade mig godnatt mitt i en vägkorsning klockan halv sex på morgonen.

Ibland var det sådär nära men jag var ändå någon annanstans.

- Det finns någon annan, eller hur?
- Det fanns.

- Jag är nog inte någon som slutar känna bara sådär.

11.

2009-11-20T19:40:00.003+01:00

Det finns de som inte går i högklackat för att det kan bli lite vingligt eller för att man kan trampa fel. Jag tror att det är är farligt att tänka så.

10.

2009-11-17T12:16:00.003+01:00

Det är väldigt lätt att förstöra mig. Det är nog ingen som riktigt vet det. Vet att jag kan gå sönder hur lätt som helst. Det skulle ju göra mig ännu mera sårbar än jag redan är. Om det nu är möjligt. Och jag vill inte det. Att falla för någon handlar om att göra sig sårbar. Men om man redan är det, hur gör man då? Man ser till att aldrig komma någon tillräckligt nära.

9.

2009-11-15T22:06:00.006+01:00

Den där promenaden hem. Aldrig söker handen så oerhört efter en annan hand som då. Jag tycker om att tänka på det, för att det på ett ganska påtagligt sätt bevisar att människan inte är gjord för att leva ensam.

Och det måste ju ändå förbättra oddsen något, även för sådana som mig.

8.

2009-11-13T15:43:00.009+01:00

Han kunde förstöra mig med en blick. När jag insåg det så bestämde jag att det aldrig skulle vara vi.

Hur kan någon som viskar så fina ord göra så fruktansvärt ont i mig? Det är som att vackra ord blir allt annat än vackra när de handlar om mig. Jag vill inte att det ska vara så. Det betyder att jag aldrig kommer att må bra av någon som tycker om mig.

Jag vill ju inget annat än att älska och bli älskad. Men det är så svårt att älska mig.

7.

2009-11-12T23:07:00.010+01:00

Man kan ju aldrig säkert veta vad någon tycker och tänker och allra mest känner. Aldrig någonsin kan man vara helt säker. Det är därför man behöver lita på människor.

Jag är hemskt dålig på det. Jag vet inte varför det har blivit så.

6.

2009-11-09T23:38:00.016+01:00

Jag har försökt tänka att det är något bra att det är svårt att acceptera att det inte kunde bli han och jag. För det måste betyda att det var på riktigt den där gången.

♥

5.

2009-11-08T23:27:00.006+01:00

Jag har alltid varit rädd för att inte räcka till. Så väldigt rädd för att inte leva upp till andras och mina egna förväntningar. Livrädd för att misslyckas.

Och jag har tänkt en del på det där. Vems förväntningar som egentligen väger tyngst. Är det mina eller är det alla andras? Jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet bara att den där rädslan har format mig ganska så väldigt mycket.

Jag tror att den där rädslan som jag delar med så många andra, visst kalla den mänsklig och helt naturlig, den är ändå fruktansvärt livsfarlig. Den där rädslan för att misslyckas fungerar inte bara som ett sätt att pressa gränser (gränser som för den delen aldrig är tillräckliga), den fungerar också rakt motsatt. För någonstans där inom sig tror man sig veta vad man klarar av och vad man inte klarar av, och i en rädsla för att inte nå hela vägen ger man sig själv inte ens en chans att försöka.

Och om det är något som vi borde vara rädda för så är det nog just det. Att aldrig försöka och aldrig veta vad man kan och inte kan. Det är bara det att det råkar vara så otroligt svårt att radera något som har varit ens verklighet så länge.

4.

2009-11-05T21:45:00.009+01:00

Jag ska:

· springa i parken fastän det är mörkt och jag är livrädd för mörker
· gå på k-brunnar utan att tänka på hur fånigt du tyckte det var
· borsta tänderna utan att föreställa mig ditt ansikte ovanför mitt i spegeln

3.

2009-11-03T23:30:00.000+01:00

Han brukade pussa mig i nacken i rulltrappan. Jag brukade le lite i smyg när han gjorde det.

2.

2009-11-03T23:15:00.001+01:00

Egentligen vill jag berätta om sömnlösa nätter och spagettiben. Om att känna sig livrädd och ensam och skörast i hela världen. Jag vill skriva om allt det där som jag aldrig trodde att jag skulle överleva och som stavades tonår.

Fast jag vet inte längre. Det var nog mest som jag trodde. Jag tror att jag har lärt mig att det inte stavas tonår, det stavas livet.

Och det ska inte handla om att överleva.

1.

2009-11-03T23:11:00.000+01:00

- vad heter du i andranamn?
- Ebba

När vi låg i sängen under samma täcke några timmar senare frågade jag:

- varför undrade du vad jag heter i andranamn?
- därför att jag vill veta allt om dig, svarade du.

Och jag tänkte att det är nu som man ska börja nypa sig själv i armen.

Precis så var det. Så är det inte längre.